Ut från flygplatsen kom vi inte förrän tre timmar efter att vi landat. Passkontrollen var ett kapitel för sig. Den var så sjukt dryg! Proceduren hade verkligen utvecklingspotential. Vilket jäkla meck! Och så mycket folk. Folk från hela världen trängdes tålmodigt i den slingrande kön och jag iakttog nyfiket varenda en.  

När vi till slut var igenom kontrollen letade vi upp vårt bagage och tog första bästa taxin till hotellet. Vi fick en stor bil, där alla vi och våra väskor fick plats. Chauffören körde som om bilen var stulen, precis som kulturen bjuder.  

Vi nådde vårt första boende för resan efter cirka kvarten bilfärd. Vi bodde visserligen i Kuala Lumpur, men eftersom vi skulle upp i ottan för ytterligare flygning, hade vi valt ett B&B precis i utkanten av staden. Bilfärden till vår övernattning bjöd på vyer som vittnade om att Malaysia var ett land i tillväxt. Överallt stod halvfärdiga byggnader, som skulle bli något som fyllde oklar funktion. Det såg ut som husskelett, som ingen verkade bygga på, men chauffören berättade att det skulle bli bostäder, hotell och köpcentra av när allt var klart.  

Vårt lilla B&B gav ett personligt och mysigt första intryck. Det låg i ett kvarter med rätt flådiga byggnader och för att komma in i kvarteret var man tvungen att passera en bom och en vakt. Vi hade tre rum av de sex, som fanns för uthyrning. Ägaren var en britt som hette James. Han var trevlig mot min make, men behandlade både mig och makens brorsdotter som luft. Jag tyckte han var kaxig. Jag gillade inte honom, men stället var absolut OK. Pool och fri tillgång till kaffe och salta kex med socker på.  

Poolen begagnade vi så fort vi fått våra rum. Men även det var behagligt på alla sätt och vis, kunde man inte helt slappna av. Man kände liksom i kroppen att man fortfarande var på väg. Vårt B&B hade ingen restaurang, men James berättade att det fanns en restaurang i byn, som låg en kort promenad bort. Där bestämde vi att vår kvällsmat skulle ätas.  

När vi traskade till byn förstod vi varför vårt boende var inhägnat och skyddat av vakt. Det som B&B ägaren kallade för by, visade sig vara en fattig och nergången kåkstad. Upplevelsen, dofterna, maten och hela känslan som vi bjöds på där gjorde att vi lite grann tappade lusten. Besöket i den fattiga lilla byn var visserligen lärorikt. Och visst bjöd det på möjlighet till eftertanke, men kontrasterna mellan verkligheten och våra förväntningar var enorm. Flisan drömde mardrömmar resten av natten och när hon inte drömde, låg hon vaken och grät för att hon ville hem. Hon förknippade böneutropen och de täckte kvinnorna med nyheternas jäkla tjat om terrorister. Dessutom stod hon inte ut med tanken på fattigdomen vi sett. Jag förstod henne faktiskt. Att så nära och oväntat uppleva något så långt ifrån vår egen vardag, var lite magstarkt även för oss vuxna. 

Efter flera nattliga timmars prat och en ganska mysig kex-och- juice pick nick i sängen, somnade vi till slut framåt morgontimmarna. 

06.00 ringde väckarklockan och nya äventyr stod för dörren.