Upp i ottan, en snabb tandborstning, i hop med väskorna och så begav sig 2*Jannessons iväg i den mörka varma Malaysiamorgonen. En annan och inte alls lika temperamentsfull taxichaffis, tog oss tillbaka till den stora flygplatsens KLIA. Den här gången till terminal för inrikesflyg.  

    

En påse nötter och en sötsliskig apelsinjuice, var frukosten vi bjöds på under flygturen, som tog oss till den Malaysiska ön Langkawi. Dryga timmen efter att vi lyft skymtade vi regnskogsprydda berg och kullar under oss. Strax därefter hördes ljudet av landningsställ som fälldes ner och så var det åter dags att ta mark. Vi var lite vimmelkantiga av allt farande härs och tvärs i tid och rum, men förutom minstingens nattliga känslostorm, var vi alla sju vid riktigt gott mod.  

Från Langkawis flygplats, som snabbt fick avklarat sitt tullade och levererat oss vårt bagage, tog vi storbil till Telaga, som är en av stadens två hamnar. Under de 20 minuternas bilfärd kantrades vägen av hav på ena sidan, prunkade grönska på andra och busiga apfamiljer på båda. Färgerna, ljuset och allt det exotiska var helt makalöst och nästan svårt att ta in. Kontrasterna till hemlandet var nästan larvigt. Värdens färger borde vara mer rättvist fördelade, hela året om. 

 

Lite jetlaggade och ovana vid soliga 30+, var det i skuggan vid en fläkt som vi intog vår långlunch. Fast värmen var över förväntat behaglig. Inte alls så klibbig som vi föreställt oss. Inte alls så fuktig och tryckande som i Kuala Lumpur. Vi hittade en härligt soft restaurang vid hamnen och där fördrev vi timmarna i väntan på båten, som skulle ta oss till Thailand och resans huvuddestination; ön Koh Lipe.  

  

Båten avgick strax före avsatt tid och turen som tog en sisådär 90 minuter, var inget annat än ett rent fraktande av människor med olika kulörer och olika språk. Destinationen var samma för oss alla men annars var vi rätt olika. Mest underhållande var kineserna (eller var de japaner). De var så glada och högljudda så. Drack öl och och skattade högt och flickigt, fastän de var män och större än sitt folkslags norm. Snart somnade de alla tvärt och efter det förflöt turen stilla och tyst över havet. Förbi ö efter ö tills vi nådde den rätta. 

Strax utanför Koh Lipe stannade vår båt. På varsin sida av oss la longtail båtar vid och och till min förtjusning väntade äventyret att klättra mellan båtarna för att åka longtail sista biten in till stranden. Väl i land fick vi hoppa av i vattnet och vada en liten bit. Jag älskar verkligen sånt där! Att hoppa från båtar och vada i varmt blått och glasklart vatten i nya exotiska land. Det är livet det. 

  

Efter att vi stigit i land ville vi inget hellre än att sätta nyckeln i hotellåset, hiva in väskorna och kasta oss i plurret. Vi var ganska trötta på själva resandet vid det här laget. Nu ville vi landa och komma till ro. Vi hade koll på att vi skulle igenom en passkontroll när vi stigit i land. Men vi hade ingen aning om hur lång tid kontrollen skulle ta. Det hade Google inte sagt ett enda ord om. Än en gång fick vi lägga två dyrbara semestertimmar på att vänta på att bli godkända som turister. Lite spännande var det att själva kontrollstationen låg på stranden inklämd mellan barer. Som sig bör, fördrev vi tiden med att titta på folk, men tålamodet började tryta. Jag såg på min dotter att den här semestern hade rätt mycket kvar att bevisa om den hade för avsikt att hamna på en topp tio-lista. 

Passen gicks igenom i bokstavsordning och när S for Sweden äntligen var avklarat, betalade vi nationalparksavgiften som krävdes för att ta nästa steg upp på land. Sen började sökandet efter första bästa taxi. Till vår glädje var det tucktuck som blev vårt färdmedel till hotellet. Genom öns smala gator puttade vi fram. Thailändskan förstod jag inte riktigt, men språket i trafiken var desto enklare. Ett tut på styrets gummianka betydde hej hej. Och om någon stod i vår våg, gav chauffören ifrån sig ett försynt litet nim, nim.  

Maken, lillan o jag skulle bo på Wapi Resort och Lilla Tjärby-Jannessons på Lipe Power. Båda låg på Sunrise Beach, som var en lång smal strandremsa med mjölpudrig sand. Utsikten från stranden bjöd på klarblått vatten med longtail båtar i förgrunden, små gröna öar lite längre bak och siluetter av landskap i horisonten. Det var vackert, varmt och behagligt. Nu jäklar skulle det badas! 

   

Efter att ha plaskat tills solen gått ner, drog vi på oss shorts och linne och traskade barfota längst med stranden. Restaurangen för kvällen bjöd på thaimat (vilken surprise). Vi käkade i dovt ljus, liggandes på dynor med kudd-puff. Inte jättebehagligt, men rackarns mysigt. 

Strandpromenaden hem visade sig bli en riktig mardröm. I alla fall för dottern. Hon hade fortfarande nerverna utanpå sen kvällen innan och var uppriktigt livrädd för eremitkräftorna som påbörjat sina nattliga bestyr. Jag vet att jag inte behöver vara rädd, men jag är rädd ändå! Okej?!

Jäkla kräftor, tänkte jag. Kunde de inte bara hållet sig undan, så att dottern kunde få vara glad!