Minsta syrran gifter sig till sommaren, med en kille som enligt mina storasystersögon är helt perfekt. Han är som klippt och skuren för syrran. Det är för härligt och faktiskt rätt coolt det där, att två som verkar vara som skapta för varandra faktiskt också hittar varandra. Hur blir det så? Hur kommer det sig att man hittar rätt, bland världens alla människor? Är det ödet som för själsfränder samman? Eller är det kanske rentav så att man inte alls är själsfränder från början. Kanske blir man det när man utvecklas och växer tillsammans som par...

Hur det än är med det där, ska de unga tu i alla fall gifta sig till sommaren. När de släppte nyheten att bröllop var på gång, kom det inte som någon direkt chock. Huset har de köpt och bilen de har är en volvo. Ja, de har till och med hund, så nästa naturliga steg var antingen bebis eller giftemål. Och eftersom syrran är mer ordentlig än vad jag är, så blev det bröllop. Var sak i rätt ordning, liksom. 

Att brossan och jag fick frågan om att hålla i själva festen, kom lite mer som en chock än själva bröllopet i sig. Uppdraget är ju precis hur ärofullt som helst. "Vill ni vara toasmasters?" En sådan förfrågan går ju inte att säga nej till. Att de litar på oss i frågan, känns riktigt riktigt stort. Stort och lite småläskigt. Att i högklackat hålla låda inför massa folk... klinga i glaset och be om ordet gång på gång. Läskigt. Men läskigare tycker jag nog ändå är att det ju lite är vi toasmasters som sätter tonen på festen. Och tonen vill man ju ska bli rätt. Rätt, så att den passar brudparet och alla deras gäster. Lättsamt, men inte flummigt. Roligt, men inte tramsigt. Lagom allvarligt, lagom kärleksfullt. Lagom av allt. 

Att brossan bor i huvudstaden och därmed en massa mil bort, gör själva planeringsbiten till en riktigt utmaning. Men jag tror vi ligger i fas. Jag fick feeling igår och skrev ett tal också. Kanske håller jag det. Kanske inte. Det beror på hur mycket talutrymme jag kommer ta i mitt toastande. Man vill ju inte ta över och prata allt för mycket. 

Bröllop är mysigt. Roligare fester än just bröllopsfester finns faktiskt inte. Alla är så glada och all bjuder till. När minstingen har gift sig, finns bara en ogift syster kvar i syskonskaran. Med alla småkids hon och hennes själsfrände har avlat fram, dröjer det nog lite innan de får till ett bröllop. Det är bra. Då har jag ytterligare något stort att se fram emot.