Redan tidigt i morse kände jag hur det riktigt rev i mig av träningsenergi. Kvällar och eftermiddagar den här veckan har fyllts av annat och träningen har fått stå åt sidan. Och på något konstigt sätt byggs den energi jag brukar göra av med när jag tränar liksom på sig, för att till slut bli fullständigt övermäktig. Det hjälper inte att dagarna på jobbet är hektiska. Träningsenergi är ett energislag för sig själv och när jag samlat på mig för mycket av den, ger den sig till känna genom att göra mig lättirriterad och ... ja, liksom edgy. Lynnig och inte riktigt tillfreds. Jag har lärt mig känna igen känslan nu och vet att den betyder att jag helt enkelt behöver mig ett riktigt ordentligt träningspass.

Så i morse packade jag ner värsta träningskitet och gav en shoutout till familjen om att i kväll kommer mamma hem sent. Jag skulle springa, tänkte jag, och förberedde mig med glädje mentalt genom att välja låtlista. Jag skulle byta om på gymmet i stan och som belöning få lov att basta efter duschen. Som extra bonus la jag ner myskläderna, så att jag kunde dra på dem istället för trånga jeans innan jag begav mig hem. Snyggt upplägg, kan man tycka. Som bäddat för succé.

Under jobbdagens inledning var jag riktigt, riktigt pepp. Jag såg till att få i mig tillräckligt med vätska och längtade efter att eftermiddagen skulle komma, så att jag äntligen skulle få springa av mig. Men någon gång vid tresnåret var jag tvungen att besviket konstatera att entusiasmen började dala. Det var i samband med att kvällsmörkret gav sig till känna och jag såg regndropparna landa i vattenpölarna, som något inom mig fick för sig att tveka. Hur jag än lirkade och fjäskade för mig själv i långa inre monologer, fick jag mig inte att följa den där plan som jag så snyggt lagt upp och sett fram emot. Träningsenergin kom liksom av sig och blev ersatt av en trötthet och en längtan efter hem.

Det blir sådär ibland. Och det får väl vara okej, tänker jag. Inget att ha ågren över. Det hör lite grann årstiden till, tycker jag. När mörkret lägger sig över staden känns det som att det är kväll och det blir svårare att motivera kroppen att få till det där passet, för mörkret kickar igång någon slags vilomode.

Förhoppningsvis känns det bättre till helgen, när jag kan utnyttja dagens ljusare timmar till att spralla av mig. För jag gillar att spralla. Träning är min passion. Det är under träningspasset som jag känner mig som piggast och friskast. Konstigt ändå att det är så motigt ibland att få fart på sig själv, när man vet hur underbart det är både undertiden och efter. Jättekonstigt faktiskt, men ganska vanligt har jag förstått.