Dryga två månader sedan operationen och idag var det dags. Dags för röntgen av resultat och utlåtande av läkare. Vad skulle hon säga? Skulle hon tycka att jag skött mig? Det hade varit så kul om hon var nöjd, duktiga goa Maria Köster.

Röntgen först och sen läkarträff en halvtimme senare en våning upp. Väldigt smidigt. Tack Movement.  

Röntgen var avklarad i ett nafs och till min glädje fick jag tummen upp för hur jag belastat. Läkningen hade ostört fått flyta på som den skulle. Egentligen kom den infon inte som någon överraskning, för jag känner ju att allting går åt rätt håll. 

Jag kan gå ganska obehindrat nu. Inte allt för långa promenader, men en bra bit ändå. Och rörligheten uppåt i tån är ok. Men det har blivit nåt vajsing i stortåns muskler och leder, så nedåt går tån inte att böja. Snett upp mot taket pekar den. Stel som en klubba. Tydligen har jag tappat kontakt med musklerna. Och lederna, som ju är karvade i, är troligtvis stela av ärrvävnad. Så jag fick remiss till sjukgymnast. Lite träning, sen ska det nog bli bra, trodde Maria. Såhär blir det tydligen för några få. 

Fortfarande finns viss svullnad, men en månad till, sen kan jag förhoppningsvis gå i andra skor än mina gympadojjor. Och om jag vill får jag också börja testa lite lätt jogging då. Om jag vill. Länge har jag suktat hejvilt efter löpning, men nu räds jag det där litegrann. Konditionen är nere på noll och det är så trist när man helt tappat flåset. Men stark är jag. Särskilt i överkroppen. Oj, vad jag tränat överkropp under fotens rehabilitering. 

Då var sista läkarbesöket kring tån avklarat. Läkningsprocessen har verkligen flutit på över förväntan. Tiden har gått rätt fort ändå. 

Nu; sjukgymnastik. Yey, va kul!