Först kom det ingen. Sen kom det ingen. Och sen ingen. Men sen kom en. Vi trodde knappt att det skulle gå, men det blev till sist en liten en. En underbar söt tjej. Vår dotter. Den bästa man kan önska sig. 

Ja, hon lät vänta på sig, vår fina skatt. Det hann bli ett lägenhet, hus, en hund och nästan en resa till Afrika innan hon bestämde sig för att bli till. Personligheten, att vänta in tillfället hon själv tycker är rätt, den har hållt i sig. Jag gillar att hon vet själv, även om väntan på att hon skulle bli redo var ganska lång och trist. 

Fast man har kollat, vet man inte riktigt varför det var så svårt och varför det inte blir fler, men jag har lärt mig acceptera. Maken tyckte det var så förfärligt obehagligt att vara vid sidan om under den trassliga graviditeten och under förlossningskaoset, som inte riktigt gick som planerat. Han har haft lättare för att gilla läget än vad jag har. Han är nog på ett sätt lättad över att inte behöva gå igenom det igen. Klok som han är, tycker han inte att det är värt risken. Även om han älskar barn och förstår min längtan efter barn syskon. 

Det är nog det som jag grämt mig mest för, under min resa till acceptans - att jag inte kan ge min dotter några syskon. Vi är uppvuxna i stora familjer både maken och jag och vi vet vilken trygghet syskon kan ge. Trygghet under uppväxten och även sen, under resten av livet. Om det vill sig väl. Jag grämer mig för att hon är ensam. För ensam är så trist. Hon kommer vara ensam när hon kommer hem från skolan. Och när hon är i skolan kommer hon aldrig få uppleva tryggheten av att veta att ett syskon finns där någonstans i närheten, om det känns läskigt eller tufft. Hon kommer inte kunna uppleva syskonäventyr på semestrar och hon kommer inte ha någon att dra lasset med, när maken och jag blir gamla och skröpliga. Det är för sorgligt. Men det är så det är.  

Och vet ni, jag tycker så förfärligt och oerhört mycket om barn. Åh, vad jag tycker om dem! Att vara med dem, se dem utvecklas och lära. Finnas där vid sidan om, som en ständig följeslagare, guide och vän. Jag tycker jag är ganska bra på det här med barn också (så får man väl säga utan att det luktar skryt?), så även om jag gillat läget att jag inte kan få fler, så tycker jag ibland att det är lite orättvist. Har jag gjort något för att inte förtjäna fler barn?  Jag unnar verkligen alla som kan att få allt vad ungar de har förmågan att ta hand om. Jag älskar när släkt och vänskapsfamiljer utökas och är glad för föräldrarnas skull. Men jag kan inte helt förstå... Varför inte vi..? 

Den starka tron på ödet gör att jag inte vill mixtra med det som verkar vara naturens gång och vilja. Jag förstår inte anledningen, som sagt, men köper läget. Kan det inte bli något på naturlig väg, då är det inte meningen att det ska bli något alls. Naturen bestämmer. Den brukar veta vad som är bäst. 

Så det där med alla barn jag skulle haft och alla syskon vi skulle avlat fram till dottern, de blir det nog inget med. Därför snusar jag lite extra på andras barn, speciellt de riktigt små och nya, så fort jag får chans och tillfälle. De luktar så gott och skänker sån ro.