Det är ljusare ute nu. Det är ljusare på morgonen, när dottern med trötta steg släpar sig mot fritids. Och på eftermiddagen, när jag hämtar hem henne igen, även då är det ljusare. Det vände någon gång i förra veckan, kändes det som. I torsdags tror jag. Helt förvirrade var vi och vilse i tiden, när det var ljust ute fastän klockan var 17. 

Ljus. Hur härligt är det inte med ljus. 

Vi såg världens vårtecken i förra veckan också. Himlen var knallblå. Det var först när den faktiskt var blå, som jag kom på att den ju för fasen har varit grå och alldeles molntäckt hela jäkla vintern. Inte konstigt att det råder brist på ljus. Solen har ju legat skymd i en evighet. Nå, i vilket fall, så var det inte den blå himlen som var det största vårtecknet, utan snubben på hoj. Hans ystra glädje fick luften omkring honom att vibrera. När vi stod där och väntade på grönt, kunde han inte låta bli att dra lite på gasen. Han vann förstås över mig och drog iväg i samma sekund som rödljuset skiftat i färg.  Äntligen hade han fått ut sin motorcykel och åh, va glad han var. Kanske har han mekat och plockat med den hela vintern, till frugans glädje eller förtret. I vilket fall tror jag det var första turen i vårsolen.

Det ska bli kallt i veckan, säger dom. Det kan det få bli, om det vill. Men jag vet att vi har lagt den riktigt mörka tiden bakom oss. Vi har ljuset framför oss och det känns gött.