Njutning. Det är det som är målet med det mesta. Att njuta fullt ut av det som livet har att ge. Fast maken är mer praktisk och inte så uppe i det blå. En fin, komplett duo kan man tänka, men ibland krockar våra levnadssätt. Vi bråkar inte så ofta, vilket jag kan tycka är lite trist, men när meningsskiljaktighet faktiskt uppstår, då handlar det ofta om skillnader i levnadssätt. 

Vi är i köket. Högtalarens bas pumpar takten och jag rockar med. Rör mig någorlunda rytmiskt till musikens glada toner och använder sleven som mikrofon. Jag njuter och ger mig hän. Maken är också där, men han står still. Ibland kan han sjunga med några ord i en refräng, så som han tror att de sjunger, lite på låtsasengelska, men oftast verkar han ovetandes om att musiken ens är på. Jag är ganska säker på att att han hör den, men eftersom han är mer av den stillsamma sorten, står han still. Dessutom har vi fönster i köket, genom vilka grannen kan se. Maken tycker det är bäst att inte ge sig hän såhär officiellt, även om jag lever mig in och bjuder upp. Även när jag rentav gnuggar mig, står still. Men det gör inget. Vi är vana vid varandras olikheter vid det här laget. Han gör som han vill och jag som jag vill, vilket är helt okej. 

Men så plötsligt får han för sig att sätta igång fläkten. Fast att han vet hur den påverkar mig. Ibland när han sätter igång fläktfanskapet djupandas jag, räknar till tio och behåller mitt sans, men lika ofta får jag spel när den dånar igång. Min praktiska make vill inte ha matos i huset och jag vet att det är han som enligt normen tänker rätt. Men fläkten dånar så trist och dånet dränker ljudet av musiken. Den får de medryckande tonerna att mattas av. Ja, fläkten drar ner stämningen och ljudet av den gör att jag inte kan njuta fullt ut. Därför tycker jag inte om fläkten alls. Och matos? Vad är det för fel med det? Det luktar mat och mat luktar gott. 

Plötsligt och mitt i allt det härliga, befinner vi oss så nära ett bråk vi kan komma. Vad göra? Om jag får för mig att stänga av fläkten, då kan jag få onda ögat. 

Nä, jag öppnar fönstret. Och vips är situationen löst. En win win-situation, tycker jag och känner mig nöjd. Matoset, som maken räds, kan sippra ut och ljus och friskluft, som gör mig så glad, kan flöda in. Maken säger inget för han känner mig väl. Och han vet att jag ger med mig efter en stund, bara han låter mig hållas. 

När jag ser droppar från vattenångor samlas på skåpet ovan fläkten, då går jag fram och drar igång den i alla fall. Även om den dånar. Han vet det. Och han är klok nog att akta sig för att säga "Vad var det jag sa..." Såna viktigpetterfasoner går jag igång på på riktigt. Det vet han. Så han låter mig hållas, stillsamt glad över att han fick rätt trots allt.